Apropå det här med att säga ifrån. Varför skall så många låtsas vara kompisar i stället för att säga obekväma sanningar?

Konflikträdsla? Feghet? Det enda som kan hända är ju att man kan åka på en verbal råsop, eller hur? Är inte det bättre än att vara ”smörsångare” eller ”löpsedel”?

Varför är det så många som har en åsikt i fikarummet men inte offentligt? Har inte den moraliska kompassen hängt sig om man tiger och håller sin chef bakom ryggen av rädsla för att kanske mista jobbet?

För att vara en ledare måste man ha ett visst mått av utåtriktning och kommunikativ förmåga liksom problemlösningsförmåga att snabbt kunna förstå hur saker hänger ihop.

Det finns undersökningar som visar att uppemot 40 procent av alla chefer kan vara dåliga chefer och det påverkar naturligtvis medarbetarnas hälsa. Det finns arbetsplatser där medarbetarna flyger ut och in som pausfåglar. Det är alltså ganska många i detta land som byter jobb på grund av chefen.

Det är samma princip som när någon blir mobbad. I stället för att få bort mobbaren ser man till att flytta på den mobbade, och problemet kvarstår.

Många blir chefer därför att de är bra på någonting men det betyder ju inte att de passar som chef. Då är det bättre att de gör det som de är bäst på.

Chefer som inte klarar av att kontrollera sina impulser får många problem. Det är mycket viktigt att vara socialt kompetent. Man måste nämligen kunna ”känna av” vad andra tycker och känner. Den som har/får en vd-stämpel placerar sig själv högst upp och tar åt sig all ära. Men med kritiken är det sämre. Den får medarbetarna ta.

Den här sortens chefer tar död på företagen eftersom de har noll koll på läget och skyller på andra när det går dåligt. Man får ju dragga ganska djupt för att hitta någonting som liknar ödmjukhet, empati, hänsyn och förståelse hos dessa personer. Några charmkurser har de definitivt inte deltagit i snarare är deras policy att hellre vara ökänd än okänd, i stället för tvärtom.

Engagemang och lojalitet får man inte per automatik eller beställning. Det måste man förtjäna precis som respekt.

Så varför kan vi inte vara lite mer besvärliga och ifrågasätta lite mer, i stället för att samla komplimanger och stilpoäng hos till exempel chefer som i många fall varken har högskolepoäng eller studieskulder